Vi måste lära känna vår mat

Det handlar nämligen om matsäkerhet, både för oss som bor i städer och tätorter genom att vi genom att odla kan återfå och återta kunskapen om hur man producerar mat till sig själv och andra. Det är förmodligen första gången i historien som den livsnödvändiga kunskapen om hur man skaffar sig mat för överlevnad inte självklart överförs från en generation till nästa, detta skedde tidigare både genom att föräldrar och skolor i form av skolträdgårdar och andra institutionsträdgårdar. Idag är dessa borta och få föräldrar har tid eller kunskap för att odla och därmed praktiskt lära sina barn detta. Trädgårdarna i grundskolorna har rationaliserats bort. Anledningen till att detta har försvunnit är förmodligen för att vi haft en så stor ekonomisk uppgång i Sverige att vi inte längre behövde odla för att få mat, det var enklare att gå till en affär. I en krass verklighet som denna har den löjligt billiga fossila energin också gjort det mer ekonomiskt lönsamt att köpa tomater än att odla dem själva eftersom tid är pengar och en liter olja gör flera människors arbete nästan gratis. Denna lyx kommer inte att vara för evigt, tvärtom är det förmodligen under en mycket snar framtid som den billiga oljans tid är förbi. Var står vi isåfall när den tas ifrån oss om vi inte längre har kunskapen om hur vi för egen hand kan skapa oss mat är borta? Genom att själv vara delaktig i produktionen i åtminstone en del av maten man äter får man också en förståelse för de naturliga processer vi själva är beroende och delaktiga i. Kan du se om din tomatplanta lider av näringsbrist? Vad gör du åt det?

Den storskaliga (konventionella) matproduktionen knarkar fossila bränslen. För att inte avtändningen ska bli för hård måste vi redan idag fasa ut detta destruktiva beteende. Genom att delvis börja odla själv startar vi denna process, vi skapar också påverkan på de större producenterna, vi accepterar inte längre oekologisk storskalig produktion. Ett abrupt slut på konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel klarar vi idag inte. Vi måste förstå var vår mat kommer ifrån, hur man gör.

För att få kunskap, vana och för att förstå allvaret i denna process måste vi komma närmare vår mat. Vi måste lära känna vår mat. Idag produceras all mat mellan 1-1000 mil ifrån oss. Vi ser det inte gro, vi ser det inte växa, vi ser det inte förmultna. Vi ser inte våra kor och grisar äta och njuta av sol och sällskap. Lär vi känna vår mat får vi också möjlighet att skapa respekt för det vi äter. Det tar tid, det är system och växter och djur med känslor. Lär känna maten så lovar jag att både det stora matsvinnet och köttätandet (som är ett enormt miljöproblem) minskar. Samtidigt så skapar vi en mer hållbar framtid genom att vi får kunskapen om matproduktion och bidrar med att minska matproduktionens påverkan på vår miljö. Win-Win.

Om civilisationens slut och hög levnadsstandard

Vår värld knakar i fogarna. Vi står inför en ekonomisk, ekologisk och energimässig kris. Ingen kan än förstå proportionerna av dessa. Få vill ens försöka. Men någonstans råder ändå en stor rädsla för vad framtiden kan komma att ge. Personligen löser jag detta genom att läsa om vår värld, försöka förstå vad det är för mekanismer som gör att vi låter snöbollen fortsätta rulla utför trots att den snart nog täcker berget. Alla människor har nog olika strategier.

David Jonstad säger i sin nya bok, Kollaps, att vi måste försöka se nyanser av våra möjligheter inför framtiden. Det är farligt att tro att de ända framtidsscenarios som finns är en framtidssaga (där vi genom tillväxt och grön teknologi räddar vår värld och miljön) eller domedagen (där allt går käpprätt åt helvete). Framtiden kan inte vara svart eller vit, framtiden är osäker, möjligen i gråskalor men det kan vi aldrig veta. Det går inte att förutsäga framtiden. Trots att vi ser tillbaka på tidigare civilisationer och deras undergång kan vi inte mer än gissa var vi själva barkar eftersom alla civilisationer är unika och ingen förändring är den andra lik. Men vi kan lära av tidigare misstag. Vi kan få en bild av vad vi måste prioritera vid snabba och långsamma förändringar.

Att förstå att världen kommer att förändras är ett första steg. Vi har under 1900-talet accelererat teknologi, energianvändning och tillväxten i en skrämmande fart. Svaret på detta århundrades speciella utveckling är olja. Vi har kunnat dopa en hel civilisation, skapat teknologi som inte borde varit möjlig, vi har kunnat föra ett jordbruk som har mättat fler människor än någonsin tidigare (och därmed skapat en enorm befolkningstillväxt), men vi har samtidigt skadat jorden något enormt och på ett ytterst oansvarigt sätt använt upp en stor del av oljan. Denna energi av ren solkraft som lagrats i miljoner år som är omöjlig att ersätta. Jag är långt ifrån den första som skriver om dessa uppenbara fakta, men det tåls att sägas igen.

Så vad gör man då? Jonstad har många bra tips på hur man förbereder sig för denna framtid:

1. Samarbeta, både för rent praktisk hjälp men även för att man behöver bekräftelse och stöd. Detta är också ett bra sätt att samla olika slags kunskap för att öka möjligheterna för en trygg överlevnad.
2. Ställ in hjärnan, detta för att det är lättare att handla på rätt sätt om man är förberedd på att det kan hända. Det är också viktigt att förstå för att kunna anpassa sig efter en möjlig situation, så som att lära sig saker man tror man har nytta av om något händer.
3. Lär känna din kropp. Vi måste veta vad våra kroppar verkligen behöver för att prioritera och förstå var vi måste börja. Grundläggande är enligt Jonstad vatten, mat, värme, trygghet och skydd (för sömn). Man kan ladda upp för att klara dessa grundläggande behov genom att lagra mat och vatten samt försöka att redan innan skapa sig en vis del självförsörjning på mat och energi.
4. Säkra ekonomin. Här handlar det om att helst göra sig skuldfri och att lära sig leva billigt. Ju mindre man är beroende av pengar desto bättre.

Och jag håller ju med, detta är bra tips på vad man ska tänka på. Dock ses man fortfarande som en naiv foliehatt när man börjar prata om detta. Som att det skulle vara farligt och otäckt att försöka skaffa sig bra och användbar kunskap. Vem vet var vår värld barkar? Världen, som den ser ut idag, är en kort parantes i vår historia. Att inse att detta inte kommer vara för evigt är naturligt. Att försöka rusta sig för en framtid som inte går att sia om är ett första steg. Men rädslan för detta är hos många fortfarande för stor. Rent psykologiskt kan det vara svårt att ta till sig denna insikt. Man kan bara förstå det man ser och varit med om. Men vi måste ändå försöka.

Elin Wägner skrev i boken Väckarklocka om ett protokoll hon och hennes vänner gjort där de försöker utröna vad som är en hög levnadsstandard. Redan då, för 70 år sedan, fanns alltså ett motstånd mot den högteknologiska era vi lever i idag. Redan då började Elin Wägner försöka förstå världen och se andra sätt att leva (på precis samma sätt som många av oss gör idag, 70 år senare). Ställa om till en civilisation i samklang med naturen, där vi kan vara en del av naturen. Det Wägners sällskap kommer fram till skriver Birger Schlaug egentligen bättre om, men jag vill ändå nämna det

1. Gott och rent vatten, filtrerat av naturens eget reningsverk.
2. Bröd bakat på råvaror utan tillsatser.
3. Djuren ska ha levt ett drägligt liv.
4. Spannmål och grönsaker ska odlas utan gifter.

Detta är krav jag själv kan skriva under på. Vi försöker idag skapa en hög levnadsstandard, men har glömt bort de viktigaste grunderna. Vi kommer också längre och längre från dessa. Ett första steg för att klara en osäker framtid anser jag själv därför vara att tillsammans med andra ta fram kunskap och erfarenhet för att klara dessa modesta, men viktiga, krav. På detta sätt kommer vi klara oss långt utan att veta något om vad som ska komma. Att arbeta mot dessa mål borde också ge oss försprång och underlätta för en annan, mer skonsam, värld.

Elin Wägner skriver vidare i samma kapitel i Väckarklocka

”Likaså att allt tal om levnadsstandard är meningslöst, när man varje dag påminns om de villkor under vilka kära vänner i öster, väster och söder måste leva och dö.”

När Wägner skrev detta rasade andra världskriget ute i världen, men idag är denna mening viktigare än någonsin. Vi har vår levnadsstandard i Sverige som vi anser är hög samtidigt som vi inte på ett bra sätt kan uppfylla något av de första fyra kriterier. Nu lider och dör många miljoner, ja miljarder, människor av krig, hunger, klimatförändringar med mera. Förutom att vi inte kan säga oss ha hög levnadsstandard när så få får åtnjuta den så är vi också en stor orsak till detta lidande. Snedfördelningen i världen och överutnyttjandet av råvaror orsakar dessa problem till förmån för vår egna bekvämlighet. Vi kan idag inte med rent samvete kalla vår levnadsstandard för hög. En osäker framtid där vi prioriterar våra val för en hög levnadsstandard efter Wägners mått kan skapa en bättre, ljusare framtid där vi strävar efter det vi behöver och själva kan skapa de viktigaste bitarna för ett drägligt liv, utan olja.