Vi måste lära känna vår mat

Det handlar nämligen om matsäkerhet, både för oss som bor i städer och tätorter genom att vi genom att odla kan återfå och återta kunskapen om hur man producerar mat till sig själv och andra. Det är förmodligen första gången i historien som den livsnödvändiga kunskapen om hur man skaffar sig mat för överlevnad inte självklart överförs från en generation till nästa, detta skedde tidigare både genom att föräldrar och skolor i form av skolträdgårdar och andra institutionsträdgårdar. Idag är dessa borta och få föräldrar har tid eller kunskap för att odla och därmed praktiskt lära sina barn detta. Trädgårdarna i grundskolorna har rationaliserats bort. Anledningen till att detta har försvunnit är förmodligen för att vi haft en så stor ekonomisk uppgång i Sverige att vi inte längre behövde odla för att få mat, det var enklare att gå till en affär. I en krass verklighet som denna har den löjligt billiga fossila energin också gjort det mer ekonomiskt lönsamt att köpa tomater än att odla dem själva eftersom tid är pengar och en liter olja gör flera människors arbete nästan gratis. Denna lyx kommer inte att vara för evigt, tvärtom är det förmodligen under en mycket snar framtid som den billiga oljans tid är förbi. Var står vi isåfall när den tas ifrån oss om vi inte längre har kunskapen om hur vi för egen hand kan skapa oss mat är borta? Genom att själv vara delaktig i produktionen i åtminstone en del av maten man äter får man också en förståelse för de naturliga processer vi själva är beroende och delaktiga i. Kan du se om din tomatplanta lider av näringsbrist? Vad gör du åt det?

Den storskaliga (konventionella) matproduktionen knarkar fossila bränslen. För att inte avtändningen ska bli för hård måste vi redan idag fasa ut detta destruktiva beteende. Genom att delvis börja odla själv startar vi denna process, vi skapar också påverkan på de större producenterna, vi accepterar inte längre oekologisk storskalig produktion. Ett abrupt slut på konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel klarar vi idag inte. Vi måste förstå var vår mat kommer ifrån, hur man gör.

För att få kunskap, vana och för att förstå allvaret i denna process måste vi komma närmare vår mat. Vi måste lära känna vår mat. Idag produceras all mat mellan 1-1000 mil ifrån oss. Vi ser det inte gro, vi ser det inte växa, vi ser det inte förmultna. Vi ser inte våra kor och grisar äta och njuta av sol och sällskap. Lär vi känna vår mat får vi också möjlighet att skapa respekt för det vi äter. Det tar tid, det är system och växter och djur med känslor. Lär känna maten så lovar jag att både det stora matsvinnet och köttätandet (som är ett enormt miljöproblem) minskar. Samtidigt så skapar vi en mer hållbar framtid genom att vi får kunskapen om matproduktion och bidrar med att minska matproduktionens påverkan på vår miljö. Win-Win.

Attitydförändring genom odling

Vad kan man göra för att förändra världen? Både små och stora förändringar behövs. På ett individuellt plan behöver de flesta av oss både ändra attityd och beteende. En bra början är att visa på goda exempel. Idag tänker jag slå ett slag för en av mina hjärtefrågor, odling i och runt omkring staden. Det är inte första gången jag skriver om stadsodling, jag har tidigare skrivit om positiva effekter av stadsodlingstrenden, då utifrån social och ekologisk hållbarhet.

Jag tror också att man kan använda stadsodlingen för att skapa nya bilder och förväntningar kring vad städer ska och kan erbjuda dess invånare. I Detroit, som de flesta vet är en stad med stora problem på grund av en enorm stagnation och utflytt under flera decennier, har nya rörelser bildats av ren överlevnadsinstinkt. Filmen Urban roots visar hur man i många områden skapat flera större odlingskollektiv. Detta initiativ har en bakgrund i det faktum att Detroit har ytterst få bra matvarubutiker som säljer bra och färsk mat samt att den höga arbetslösheten har bidragit till stor fattigdom. Idag tar alltså invånarna tillbaka oanvända ytor i Detroit och skapar lokala odlingslandskap. Genom dessa initiativ har de visat att staden är deras och att de kan skapa mat och arbetstillfällen själva. Matproduktionen  och rätten till bra mat tas tillbaka. Som de säger, ”when everything collapses, plant your field of dreams”.

Ett annat exempel hittade jag i tidningen Camino nr 25, 2011. Här skriver man om Civic Center Victory Garden i San Fransisco där man istället för ett soppkök bestämde sig för att skapa en stor grönsaksträdgård till fattiga och hemlösa. Detta initiativ utmanar tanken på parker som enbart något att vila och spela fotboll i. Synen på matsäkerhet i form av råvaror istället för långt körda varor till en soppa är ett bra miljöinitiativ samt att de genom workshops ger människor möjlighet att odla sin egen mat, alla i staden ska ha rätt till mat och råvaror. På detta sätt får stadsodlingen både i Detroit och San Francisco en nödvändig karaktär för överlevnad men det ger också hopp om att vi om vi måste kan ställa om städer eller områden till matproducerande trädgårdar som förutom att skapa mat dessutom gynnar sammanhållningen och solidariteten mellan människor.

Ett tredje exempel finns här i Göteborg där jag bor. Organisationen Stadsjord har bland annat skapat Kvartersodlat där man tillsammans med kommunala krafter har skapat mobila odlingslotter på en rivningstomt. Precis som de andra odlingsexemplen problematiserar man vad som ska finnas i staden samt var det är möjligt att odla. På detta sätt får man även en ökad förståelse för att många ytor står tomma under många år medan man väntar på nybyggen, outnyttjade ytor det finns det gott om i en stad. Detta är i sig så pass provocerande att åtminstone jag vill gå ut och göra tillfälliga odlingar av alltihopa. Man ger också fler möjlighet att testa på att odla under några år.

Dessa exempel är mer eller mindre organiserade sätt att öka odlingen i staden, men det de har gemensamt är som sagt att de bidrar till en förändrad bild av staden och dess möjligheter. Genom att visa hur lätt det är att skapa en odlingsyta i en park, en ödetomt eller till och med en rivningstomt skapar man möjligheter för människor att själva tänka vidare kring var de skulle kunna/vilja odla, kanske tar de sen saken i egna händer?

Några som har tagit saken i egna händer och som aktivt jobbar för att visa att vi måste ha ätbara grönsaker, frukt och bär i staden är initiativet Guerilla gardening. Här väntar man inte på någon annans, till exempel kommunens, initiativ utan det finns en tanke om att staden är medborgarnas och att det är vi som bestämmer hur den ska se ut och vad som ska finnas. Därför odlar man upp fruktträd, bärbuskar med mera i parker, planeringar och på andra ställen där man anser att det behövs. Man visar tydligt att vi invånare måste ta ansvar för vår egen matsäkerhet och att man i staden också ska ha tillgång till gratis mat. Att vi dessutom ska vara delaktiga i att utforma stadens gröna ytor på det sätt vi vill (utan att vara i vägen för andra funktioner människor tycker om), skapar en ny möjlighet att direkt vara med och påverka stadens rum och utseende. Även Guerilla gardening bidrar därmed till att förändra synen på stadens rum och medborgarnas deltagande.

Alla dessa exempel gör också ett viktigt jobb för att öka matsäkerheten, både genom en närmare produktion samt att man skapar möjlighet för människor att själva lära sig att både odla och laga bättre och hälsosammare mat. På samma sätt som dessa människor har gjort, och på tusen andra sätt, kan man aktivt bidra till att förändra vår syn på städer och mat vilket kan leda till både attitydförändringar och förändringar i vårt beteende, åt rätt håll.

Om vattnets kretslopp och jordbruksmarkens utbredning

Jorden är ett slutet ekosystem. Förutom solenergi tillförs ingenting, vi har det vi har. Detta gör förstås att vad vi gör på eller tar från en plats påverkar någon annan. Man har, enligt Stockholm Recilience Center, på senare år börjat följa vattnet på jorden från evapotranspiration till nederbörd. Det man har kommit fram till är att människans påverkan på landskapet i märkbar utsträckning påverkar vattnets kretslopp samt var regnet kommer att falla. Man hävdar till exempel att det finns avrinningsområden även i atmosfären, inte bara på marken. I denna studie har man identifierat sju områden som är beroende just av regn från andra delar av världen, bland annat nordöstra Kina, västra Sahel och södra Afrika. Problemet med dessa regioner är också att de idag redan lider av vattenbrist.

Bristen på sötvatten är det största problemet i en stor del av vår värld redan idag. Samtidigt kommer vi också inom en snar framtid, om inte en stor del av den mänskliga befolkningen ändrar sina matvanor, även lida en brist på bra odlingsmark. Detta gör att vi redan idag skövlar stora mängder skog, som är den främsta källan till avdunstning av fukt till atmosfären och därmed för nederbörden. Redan här har vi en svår problematik då det behövs mark för att kunna odla, nederbörd för att grödorna ska växa samt ett skövlingsbehov av träd för att finna ny odlingsmark för en växande befolkning. Att verka för en bättre användning av våra odlingsområden, bland annat genom att främja småskaligt, ekologiskt odlande där vattenförbrukningen är markant lägre samt att det kräver mindre mark är en del. Att minska köttkonsumtionen är en annan då vegetarisk mat kräver mindre odlingsutrymme. Idag går en stor del av odlingsmarken till att föda upp köttdjur. Att göra odlingen fri från fossila bränslen är en tredje del.

Varför är det då viktigt att göra matproduktionen fri från sitt fossilberoende (eller beroende av en extern energikälla)? Oljan har redan idag förmodligen nått sin peak, några år hit eller dit är i detta sammanhang oväsentligt. Det man idag till stor del hoppas blir ersättningsbränslet är biobränsle i olika slag. Biobränsle är dock ett problematiskt bränsle då det dels inte alls är speciellt energieffektivt (det tar mycket energi att framställa biobränsle) samt att det är otroligt markkrävande. Redan idag kan man se hur biobränsle konkurrerar ut matproduktionen i många länder, bland annat USA. Detta är en av orsakerna till prishöjningen på spannmål de senaste åren enligt Gunnar Lindstedts Svart jord. Dessutom vet man att de områden som är mest gynnsamma för produktion av biobränsle, så som etanol, är regnskogsområden. För att kunna skapa en stor biobränsleproduktion kommer vi därför förmodligen vara tvungna att hugga ner stora delar av den värdefulla regnskogen om vi ska hålla samma energikonsumtion som idag. Därmed är vi tillbaka på grundfrågan. Regnskogen tillför en mycket stor del av avdunstningen av vatten till atmosfären, den är alltså ovärderlig för spridandet av nederbörd på jorden. Med en sådan skövling är den onda cirkeln sluten, torkan och sötvattenbristen kommer att öka. Förmodligen ökar detta risken för ökenspridning i många odlingsområden, bland annat flera av de tidigare nämnda områdena just på grund av dess beroende av nederbörd från andra kontinenter. Avkastning och användbar mark för odling kommer att minska samtidigt som tillgången till sötvatten minskar ytterligare. Detta skulle då möjligen kunna öka skövlingen av skog ytterligare för att kunna hitta ny mark att odla på, och så vidare… inget roligt framtidsscenario.

Värst drabbade skulle såklart de länder som redan idag har dessa problem. Med denna nya kunskap om vattnets komplexa färd genom atmosfären finns ytterligare incitament för att inse att vi ska passa oss för att mixtra med det. Istället måste bevarandet av skog, framför allt regnskog, få prioritet. Detta kan, som jag beskrivit tidigare, inte ske utan en radikal förändring av matproduktion och matkonsumtion redan idag. Och det viktigaste av allt, vi kan inte använda vår dyrbara odlingsmark till biobränsle. Vi måste tänka om.